Jag kanske var lite väl bitter igår. Å andra sidan var det precis så jag kände mig just då. Dagen blev som tur var bättre än morgonen, frisk luft och rörelse gjorde susen. Idag börjar en ny vecka och det känns helt okej. Tror jag...
När jag satt och väntade på tåget för en stund sedan tänkte jag på hur livet var för ett år sedan. När jag tänkte på det konstaterade jag att det är viktigt att klappa sig själv på axeln ibland.
För ett år sedan:
- grät jag varje dag efter jobbet för att jag var så trött och ledsen.
- orkade jag typ inte ens lägga i en maskin tvätt på kvällen.
- orkade jag inte går utanför dörren när jag väl hade kommit hem från jobbet.
- trodde jag att jag helt på riktigt höll på att bli galen.
- hade jag hjärtklappning varje natt.
- ville jag bara sova, men var vaken full av tankar varje natt.
- ville jag inte träffa en enda person.
- kändes det som att allt runtomkring mig var en motorväg medan jag själv gick i en bubbla i slowmotion.
- kändes livet totalt hopplöst.
- var jag in i själen likgiltig inför allt.
Nu, ett år senare:
- gråter jag inte lika ofta, någon gång i veckan ungefär.
- orkar jag både fixa hemma och röra på mig efter jobbet.
- vet jag att jag inte är galen.
- har jag knappt hjärtklappning alls, någon gång ibland bara.
- vill jag sova mycket, men sover oftast gott.
- kan jag se fram emot att träffa människor betydligt mer än för ett år sedan.
- känns livet fortfarande hopplöst, men vissa dagar och veckor känner jag mig glad!
- är jag inte in i själen likgiltig för allt, jag kan se fram emot saker.
Jag har gått i terapi, tagit hand om mig själv, kämpat för att komma tillbaka både till jobbet och vardagen. Jag har blivit bättre på att säga nej till det jag inte vill och ja till det jag vill och jag har blivit bättre på att ta hand om negativa tankar och känslor. För någon vecka sedan trodde jag nästan att jag skulle hamna i en depression igen, men det har gått bättre sedan dess. När jag tänker på allt som har varit och det som är verkar det ganska puckat att bry sig över en bredare rumpa än tidigare. Jag borde fokusera på det jag har åstadkommit istället, det är hur mycket värt som helst.
Jag tror att många som går igenom IVF och ofrivillig barnlöshet känner igen sig på ett eller annat sätt, depression och nedstämdhet är trots allt väldigt vanligt före under eller efter behandlingar. Tänk vilken kraft som bor i oss människor oavsett vad vi går igenom, vi ramlar ner och kravlar oss upp, gång efter annan.
Det är sannerligen värt en klapp på axeln! Varje dag!