Storken har flugit vilse...

Följ vår resa genom IVF-världen. En värld full av längtan, hormoner, hopp och förtvivlan.

Saker som trots allt har blivit bättre

Publicerad 2013-10-28 07:54:07 i Allmänt

Jag kanske var lite väl bitter igår. Å andra sidan var det precis så jag kände mig just då. Dagen blev som tur var bättre än morgonen, frisk luft och rörelse gjorde susen. Idag börjar en ny vecka och det känns helt okej. Tror jag...

När jag satt och väntade på tåget för en stund sedan tänkte jag på hur livet var för ett år sedan. När jag tänkte på det konstaterade jag att det är viktigt att klappa sig själv på axeln ibland. 

För ett år sedan:
- grät jag varje dag efter jobbet för att jag var så trött och ledsen.
- orkade jag typ inte ens lägga i en maskin tvätt på kvällen.
- orkade jag inte går utanför dörren när jag väl hade kommit hem från jobbet.
- trodde jag att jag helt på riktigt höll på att bli galen.
- hade jag hjärtklappning varje natt.
- ville jag bara sova, men var vaken full av tankar varje natt.
- ville jag inte träffa en enda person. 
- kändes det som att allt runtomkring mig var en motorväg medan jag själv gick i en bubbla i slowmotion.
- kändes livet totalt hopplöst.
- var jag in i själen likgiltig inför allt.

Nu, ett år senare:
- gråter jag inte lika ofta, någon gång i veckan ungefär.
- orkar jag både fixa hemma och röra på mig efter jobbet.
- vet jag att jag inte är galen.
- har jag knappt hjärtklappning alls, någon gång ibland bara.
- vill jag sova mycket, men sover oftast gott.
- kan jag se fram emot att träffa människor betydligt mer än för ett år sedan.
- känns livet fortfarande hopplöst, men vissa dagar och veckor känner jag mig glad!
- är jag inte in i själen likgiltig för allt, jag kan se fram emot saker. 

Jag har gått i terapi, tagit hand om mig själv, kämpat för att komma tillbaka både till jobbet och vardagen. Jag har blivit bättre på att säga nej till det jag inte vill och ja till det jag vill och jag har blivit bättre på att ta hand om negativa tankar och känslor. För någon vecka sedan trodde jag nästan att jag skulle hamna i en depression igen, men det har gått bättre sedan dess. När jag tänker på allt som har varit och det som är verkar det ganska puckat att bry sig över en bredare rumpa än tidigare. Jag borde fokusera på det jag har åstadkommit istället, det är hur mycket värt som helst. 

Jag tror att många som går igenom IVF och ofrivillig barnlöshet känner igen sig på ett eller annat sätt, depression och nedstämdhet är trots allt väldigt vanligt före under eller efter behandlingar. Tänk vilken kraft som bor i oss människor oavsett vad vi går igenom, vi ramlar ner och kravlar oss upp, gång efter annan.
Det är sannerligen värt en klapp på axeln! Varje dag!

Kommentarer

Postat av: Libra

Publicerad 2013-10-28 09:15:14

Jag känner absolut igen mig. Försöker nu ta en dag i taget istället för flera veckor som det oftast blev innan. Har gått hos kurator en del och allt hon sagt sitter kvar och hjälper mig på vägen.

Hoppas vi också får lov att vara lyckliga snart!!!
Kram

Svar: Ja, jag vet inte hur många reservplaner jag har försökt skapa och planera. Att leva i nuet är det absolut svåraste! Ja, hoppas på lycka :)!
Ett tomt rum

Postat av: frideborgs

Publicerad 2013-10-28 17:52:20

Shit vilket underbart inlägg. Blir varm i hela kroppen och mår faktiskt bättre nu. Tack!

Svar: Vad härligt :)!
Ett tomt rum

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ett tomt rum

Jag är 31 år och kvinna. Lever med min man och hans sjuårige son som bor hos oss varannan vecka. Såhär ser vår göra-barn-resa ut hittills: September/Oktober 2011: Börjar försöka på egen hand. Inget händer. Oktober/November 2012: Tar kontakt med sjukvården för fertilitetsutredning. Allt går ganska fort och beskedet blir oförklarlig barnlöshet. Januari 2013: IVF nr. 1: 9 ägg, 5 befruktade genom ICSI, 3 klarar sig - ett till mig och två till frysen. Minus. April/maj 2013: Frysåterföring (FET) nr. 1. Ostimulerad cykel. Jag har tydligen ett aggressivt immunförsvar och får Prednisolon (bland annat) under ruvningen. Minus. Augusti 2013: FET nr 2. Stimulerad cykel (Progynon, Lutinus). PLUS den 3/9 2013. Fredagen den 13/9 2013: Missfall i v. 6. September, oktober, november 2013: Jag har konstanta blödningar efter missfallet. Efter många många läkarebesök och ultraljud hittas något som verkar vara en polyp. November 2013: Hysteroskopi under narkos, någon slags polypvävnad tas bort, det visar sig vara något som kommit i samband med den korta graviditeten. Januari 2014: IVF-behandling nr 2 startas, den här gången vid Linnékliniken i Uppsala. Långa protokollet. 20:e Februari 2014: Ägguthämtning. 11 ägg, 10 mogna. Befruktning sker med bladand ICSI och konventionell IVF. 8 blir befruktade. 22:a Februari 2014: Återföring av ett "tiopoängsembryo". Inga stödmediciner förutom Lutinus och Levaxin. Mars 2014: GRAVID

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela