Storken har flugit vilse...

Följ vår resa genom IVF-världen. En värld full av längtan, hormoner, hopp och förtvivlan.

Min största skräck just nu

Publicerad 2014-04-27 12:01:48 i Allmänt

Jag märker ganska tydligt att min oro kommer lite periodvis. Förra veckan mådde jag lite konstigt flera dagar-lite diffust men det kändes ändå som att det kunde ha med graviditeten att göra. Då tyckte jag att jag var ganska lugn i sinnet (allt är relativt och jag är alltid orolig, men för att vara mig har jag känt mig ganska lugn). Sedan i torsdags har jag dock känt mig typ helt som vanligt. Inte just trött, inga bröst som spänner när jag tar av bh:n och heller inget diffust illamående då och då. Nätterna, då jag tidigare har kunnat känna lätt "puls" i magen, har varit lugna, det har känts som att det har varit stiltje i kroppen. Vilket då inte helt otippat har medfört att jag är ett nervvrak. 

Igår eftermiddag blev jag dålig i magen. Eftersom jag har IBS är det något jag är ganska van vid, men jag kände mig nästan "sjuk". Vi åt middag hos svärföräldrarna igår kväll, det gick bra, men senare på kvällen var jag parkerad på toaletten. I natt har jag legat i fosterställning och känt mig klen, har varit upp och kissat några gånger och inte alls känt mig bra. I morse fortsatte toalettbesöken, men nu verkar det ha lugnat sig. När jag kände mig som mest ynklig inatt och låg och kände efter tänkte jag på MA. Tänk om jag går runt och är lurad? Tänk om Bubblan slutat leva för längesedan och vill ut nu, och att det är därför jag mådde så konstigt? Det är min absoluta skräck just nu. Att komma på ultraljudet och få beskedet att det inte finns något liv i magen. Det mörkret. 

Vargtimmar är hemska. Nu känns det lite bättre, men jag känner mig fruktansvärt labil på grund av oron. Jag vill gråta. 

På jobbet och för mina/våra föräldrar har jag uttryckt min oro ibland. Jag tror att den är väldigt svår att förstå som utomstående med tidigare "perfekta" graviditeter och väg till graviditet. "Men det är väl klart att den lever" har jag fått höra. Nej, det är inte så klart har jag lust att skrika tillbaka. Jag vet alldeles för många exempel på människor som har varit med om motsatsen för att jag inte ska oroa mig. Jag tror att jag ibland uppfattas lite som "hon som aldrig är nöjd" när jag ger uttryck för mina tvivel. 

Jag är JÄTTEtacksam för att vi lyckades bli gravida! Men jag har alldeles för mycket i ryggsäcken för att våga tro och njuta. Och just idag vill jag dra täcket över huvudet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ett tomt rum

Jag är 31 år och kvinna. Lever med min man och hans sjuårige son som bor hos oss varannan vecka. Såhär ser vår göra-barn-resa ut hittills: September/Oktober 2011: Börjar försöka på egen hand. Inget händer. Oktober/November 2012: Tar kontakt med sjukvården för fertilitetsutredning. Allt går ganska fort och beskedet blir oförklarlig barnlöshet. Januari 2013: IVF nr. 1: 9 ägg, 5 befruktade genom ICSI, 3 klarar sig - ett till mig och två till frysen. Minus. April/maj 2013: Frysåterföring (FET) nr. 1. Ostimulerad cykel. Jag har tydligen ett aggressivt immunförsvar och får Prednisolon (bland annat) under ruvningen. Minus. Augusti 2013: FET nr 2. Stimulerad cykel (Progynon, Lutinus). PLUS den 3/9 2013. Fredagen den 13/9 2013: Missfall i v. 6. September, oktober, november 2013: Jag har konstanta blödningar efter missfallet. Efter många många läkarebesök och ultraljud hittas något som verkar vara en polyp. November 2013: Hysteroskopi under narkos, någon slags polypvävnad tas bort, det visar sig vara något som kommit i samband med den korta graviditeten. Januari 2014: IVF-behandling nr 2 startas, den här gången vid Linnékliniken i Uppsala. Långa protokollet. 20:e Februari 2014: Ägguthämtning. 11 ägg, 10 mogna. Befruktning sker med bladand ICSI och konventionell IVF. 8 blir befruktade. 22:a Februari 2014: Återföring av ett "tiopoängsembryo". Inga stödmediciner förutom Lutinus och Levaxin. Mars 2014: GRAVID

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela