Kommentarer
Postat av: Libra
Ett jättebra och viktigt inlägg. Själv har jag inte berättat för så många att vi gör IVF. Det är nog mest för att minska stress men även för att det inte ska pratas bakom ryggen. Det är ju heller inget man berättar för ytliga vänner. Därför är inte Facebook ett alternativ. Att familj och vänner som inte vet om det skulle få reda på det av någon annan känns fel. Kommer ett bra tillfälle så är det ju bra att berätta, om man känner att det är nödvändigt. Ensamheten är nog det värsta som du skriver. Men egentligen är man inte så ensam egentligen.
Jag hoppas på att kunna skriva en rak och ärlig status på Facebook när vårt barn äntligen kommit.
Kram!
Postat av: frideborgs
Tankeväckande och bra inlägg. Har också funderat kring det här. Kanske inte så mycket om sociala medier, eftersom jag inte är så personlig där. Skulle nog inte skriva om graviditet där heller faktiskt, men förstår vad du menar.
Är helt klart för att det bör informeras mer om IVF och infertilitet, men personligen skulle jag inte orka att stå på barrikaderna och bloggar därför också anonymt. Kommer absolut reblogga detta viktiga och fina inlägg iaf! Kram
Postat av: Maria
Mycket bra skrivet! Jag är öppen med min IVF-resa, för alla. På Facebook och här på bloggen. Jag tycker att det är bra att man pratar om det, så kanske det till slut inte blir lika nedtystat. Det är skönt att träffa andra i samma situation, det blir inte lika ensamt då, och det har jag gjort genom att vara öppen. :)
Postat av: Grubblaren
Jag tänker ungefär som du. Det borde vara enklare att prata om det. Jag har alltid tänkt att om jag får ett barn via IVF, DÅ ska jag berätta. För innan dess gör det liksom för ont. Men om jag får ett barn så vill jag berätta. Kanske inte på Facebook, men vara öppen med det generellt...
Postat av: Annika
Hej och tack för fint och viktigt inlägg! Jag har haft mycket funderingar i samma anda själv. För mig resulterade det i att jag tidigt anförtrodde mig till min bästa kompis, bara för att ha en säker ventil som jag litade på till 100 procent. Strax innan vi påbörjade behandlingen berättade jag för en annan kompis för att jag vet att alla deras tre barn tillkommit med hjälp av ivf och jag kände att jag ville ha stöd även av någon som visste vad det innebär. Då berättade jag även för mina föräldrar och min bror. Min familj fick dock aldrig veta när behandlingen var, och jag var också tydlig med att jag absolut inte ville ha några frågor om det under tiden - jag var livrädd över att känna mig pressad. De var för nära helt enkelt. Mina två vänner visste dock om såväl spray som sprutor och äggplock,och det var skönt att kunna pysa ut till dem.
Under hösten (nu är jag ju gravid efter första FET) har jag successivt berättat för fler och fler att det var ivf. Mina närmaste vänner (och de är ganska många) vet det, mina svärföräldrar och svåger, dock ingen på jobbet för där känner jag som din man - de har inte med det att göra, medan i mina vänrelationer känns det mer viktigt att de vet vad vi har gått igenom och vad det här barnet betyder för oss.
Jag skulle gärna också stå på barrikaderna egentligen men håller med tidigare talare om att det är FÖR smärtsamt när man är mitt i det, det är så mycket press inifrån ändå att det skulle kännas förfärligt att få en endaste fråga om "hur det går" vid fel tillfälle. Min kompromiss är att jag är väldigt öppen mot de jag faktiskt har berättat för, dvs jag försöker "utbilda" de jag känner som inte gått igenom samma sak och på det sättet normalisera och avdramatisera grejen. Om en enda av dem kan vara ett stöd för någon släkting, kollega eller vän som kanske måste igenom samma sak, och säga "Min kompis gjorde ivf, det gick bra för dem, det är jättevanligt" osv, då har jag ändå gjort ringar på vattnet.
En sak som vi har bestämt oss för och som du iofs inte tar upp i ditt inlägg, är att vi kommer att berätta för vårt barn hur det blev till. Att vi längtade och kämpade extra mycket för att just han/hon skulle komma till oss. Det är också ett sätt att normalisera och avdramatisera, och där får man hoppas att läroplanen i skolan också hänger med, så att barn får bekräftat att ivf också är ett sätt - ett vanligt sådant - att bli till.
Tillsammans gör vi ändå något. Du har din blogg som vem som helst kan läsa och utan att du vet det är du kanske ett stöd och en inspiration för hundratals som velar, lider, känner sig ensamma. Ja jag går ju fetbort här eftersom min blogg är privat :) , men jag känner att min familjesituation är lite för unik och därför vill jag inte ta risken att "outa" mina bonusbarn och min sambo. Men jag försöker ändå göra något. Jag skriver här till dig, till exempel.
Tänk hur långt vi kommit sedan första ivf-behandlingen någonsin. Om fem, tio år har vi kommit ännu längre.
Kram på dig, fortsätt skriva! Du är inte ensam. /Annika
Postat av: A
Visst är det konstigt att det år 2014 fortfarande talas så lite om oss "drabbade". Att man ska behöva känna skam och bli generad varje gång "är det inte dags för er snart"-frågan ställs. Osv osv... Tack för ett tankeväckande och välskrivet inlägg!
Postat av: L
Ditt inlägg träffade mig rakt i hjärtat. Otroligt fint, rakt och ärligt! Jag och min man har just testat negativt efter 2 IVF försöket. Sorgen är outhärdlig. Vi har olika approach till det här temat. Jag önskar att jag med kunde vara öppnare med vart problem är vi är. Visst, vi har berättat för vänner och familj och mitt jobb vet. Men jag saknar en röst där ute för oss alla. Men att blotta sig pa facebook (som jag manga ganger har velat) betyder ocksa att göra sig ännu sarbar. Och just nu tror jag inte att jag har den kraften. Men skönt att läsa det du skriver. Exakt samma tankar som cirkulerar i mitt huvud dagligen.
Fortsätt blogga!
Kram,
www.alleswirdbaldgut.wordpress.com
Postat av: Hanna
Vilket genomtänkt, gripande, tänkvärt inlägg. Jag tycker balansen är svår ibland, ibland självklar. De som är viktigast i mitt liv vet hur det står till, men ingen tar det riktigt på allvar "Det löser sig" säger väninnorna med fyra och åttaåringar, "ni får väl kämpa på". Jag tänker att deras okunskap, liksom min innan karusellen började snurra, hade varit mindre om hyschandet hade varit mindre.
Postat av: Amanda
Jättebra inlägg! Det är lite som att läsa mina egna tankar och även att känna känslan att man är inte ensam trots allt även fast det känns så alltför ofta.
Hoppas också att det en dag kommer att bli lättare att prata om detta och att alla inte tar barn och graviditeter för givet så att förståelsen ökar.
Kram på dig!