Storken har flugit vilse...

Jag har berättat för alla mina kollegor under ett gemensamt möte där alla var samlade vad som väntar oss nu i början av året (vi vet ännu inte riktigt när, och jag kommer till det lite senare). Jag gjorde det för att det känns bäst för mig. Jag förklarade lite hur det kommer att gå till (om vi ska göra det långa protokollet vill säga, men det har låtit så hittills) och att jag säkert kommer gråta en hel del men att det inte behöver vara en stor grej. Jag orkar inte köra det där smygandet och sitta på toaletten och gråta, eller försöka vara som vanligt och köra någon slags superkvinne-image. Jag är lite som en öppen bok och det kändes viktigt att de vet om att det inte handlar om att de behöver tycka synd om mig eller känna att de hamnar i en konstig situation om jag börjar gråta. Det är liksom bara så livet kommer att vara nu framöver en period och det kommer att påverka jobbet hur jag än gör. 

Hur som helst...jag gick sedan in till en kollega som frågade lite mer om tider under behandlingen osv...jag förklarade igen att jag ännu inte vet något, och då frågade kollegan när min man gör sin insats under behandlingen. Jag svarade att det är när vi hämtar ut ägg. Då får jag till svar: 

- Usch, stackaren, det kan inte vara lätt att få till det i en pressad situation och i burk och allt. Fy. 

Jag tycker att jag ofta försöker se saker från olika perspektiv, och vara ödmjuk och förstående. Men någonstans har jag en gräns. Jag förstår att det måste vara en sjuk situation att gå in i ett "runkrum" och prestera på beställning. Jag förstår också att det kan vara svårt och kännas jättejobbigt att ha pressen på sig att det måste finnas något i burken innan man lämnar rummet och jag har förstått att det vid vissa tillfällen kan bli så jobbigt att de får ta ut spermier med hjälp av biopsi. 

...Men helt allvarligt, hur fan tänkte kollegan? I de allra flesta fall funkar det, och när det gör det gör mannen sin insats vid ett tillfälle, en gång under behandlingen. När gör kvinnan sin insats? Tja...sisådär under sex till åtta veckor. Varje dag, varje timme, varje minut. Mental och hormonell katastrof.

Jag hoppas verkligen att jag missförstod kollegans kommentar, men när jag gick därifrån kände jag mig uppriktigt förbannad. Jag önskar att jag hade funnit mig i situationen och sagt ungefär det jag har skrivit nu. Men jag fann mig såklart inte. Istället sjunger jag ut i klagosång för er. Jag hade förstått bättre om kollegan hade sagt något i stil med att "det måste vara jobbigt för mannen att leva med dig som kvinna som är så påverkad av hormonerna" eller liknande. Det förstår jag fullt ut, och det måste vara skitjobbigt. Men att tycka synd om mannen (oavsett vilken man det är alltså) på grund av det enda provet han måste lämna förutom de inledande blodproverna, det tycker jag är en jävla massa skitsnack och en sjukt felaktig bild av vad en behandling innebär! 

Det märks att jag har gått och retat upp mig för det här va?! Jag överreagerar säkert också, men det var nog faktiskt en av få kommentarer som jag har känt att jag har blivit riktigt ledsen för. Inte för att alla ska tycka synd om kvinnan som genomgår hormonbehandlingen, utan för att jag någonstans inom mig trodde och hoppades att, även om människor som inte gått igenom IVF aldrig kommer att kunna förstå allt vad det innebär, åtminstone förstår att det är något påfrestande, i synnerhet för kvinnan. I mitt förra inlägg skrev jag om det här med acceptans för att människor runtom inte förstår, och jag vet inte, jag kanske får ta tillbaka att jag har slutit fred med den tanken? Jag kanske får acceptera att jag ännu inte har accepterat? Eller så får jag bara vara arg för en stund, helt enkelt. Det går ju över....

Jag är arg för en till sak också. Vi hade kommit överens med vår fertilitetsmottagning att jag skulle kontakta dem när de öppnade den 7/1 angående nästa behandling. Så gjorde jag. Jag fick beskedet att de visste väldigt lite om det nya samarbetet med Linné men att alla remisser var skickade och de väntar på svar. Jag frågade lite vad de trodde att vi kunde förvänta oss när det gäller behandlingsstart (jag har min dag 21 nästa lördag och dag 1 nästa mens någon gång en vecka senare), om vi hade förstått det rätt att det kanske skulle vara möjligt att få börja under denna cykel. För att vi ska veta om vi ska ladda upp mentalt eller inte. Det svar jag får är: 

- Det kanske kan vara möjligt, men bli inte besviken om det inte blir så. 

Jag blev besviken bara jag hörde svaret. Jag pratade med dem igen i måndags i ett annat ärende och sköterskan säger då att remisser var skickade den 9/1 (konstigt eftersom att den sköterska jag pratade med den 7:e sa att de redan var skickade...). Min man och jag pratade lite om detta, och kom fram till att vi gärna skulle vilja veta om det är väntetid på Linné, eftersom det tar ganska mycket kraft just nu att bara spekulera. För oss har det inte jättestor betydelse om vi får börja nästa månad, men det känns jobbigt att inte veta vad vi ska ställa in oss på. Så vi skickar ett mail. I måndags kväll, alltså den 13/1. Igår fick jag svar. De har inte fått någon remiss på mig. Jag kontaktar mitt "hemsjukhus" igår den 14:e och får till svar att remisserna blev skickade måndagen den 13:e. Jag bara undrar hur allt detta går ihop...tilliten till hemsjukhuset blev ännu sämre och jag känner mig förbannad för att de ger oss olika svar. Men det hjälper oss inte att uttrycka vår ilska till dem, så vi får bara finna oss i att inte veta. Någonting. Alls.

Nu när jag har fått ur mig lite av min ilska ska jag försöka släppa allt detta och istället samla kraft. Eftersom begreppet tid får en helt annan dimension i IVF-sammanhang spelar en månad hit eller dit egentligen verkligen ingen roll...Men vi hade nog både medvetet och omedvetet laddat nu, och vi känner oss båda vilsna och snopna. Vi får se hur det blir. Det kan bara bli bättre!

Ha en bra dag!