Storken har flugit vilse...

Följ vår resa genom IVF-världen. En värld full av längtan, hormoner, hopp och förtvivlan.

6+5

Publicerad 2014-03-26 19:03:43 i Allmänt

Så är det några dagar mindre kvar till VUL. Jag har så svårt att tänka mig att allt är som det ska när jag inte känner något...eller, inte mycket i alla fall. Igår var jag lätt illamående under både för- och eftermiddag. Dock inte så mycket att jag kände att jag ville kräkas. Jag har fobi för att kräkas, så jag kanske ska vara glad, men jag längtar verkligen efter något som kan göra det lite lättare att slappna av och våga tro. Inatt låg jag vaken och tänkte på måndagens läkarbesök. Om hon säger att det inte finns något foster, att något är fel...hur hanterar jag det? Det hålet som jag kommer att rasa ner i då, det blir nog det svartaste någonsin. Jag vill ju inte tänka så, men det känns ofrånkomligt när allt är så diffust. Kroppen är mest bara som vanligt. Jag tänkte göra en liten "symptomlista" utifrån vad jag läser om kan vara vanligt i denna vecka:

Illamående: Mycket lite och diffust. Möjligtvis är morgnarna lite extra jobbiga, jag mår lite "konstigt" då. Dock inte varje dag.

Ömma bröst: Inte direkt. De har spänt lite vissa dagar, men bara när jag har BH. 

Molvärk: Ingen. Har inte haft en tillstymmelse till det under hela tiden. Vid ett par tillfällen som går att räkna på ena handen har jag känt som lite "pirrande" känsla i livmodern. Och när jag fick den första blödningen innan TD hade jag för ungefär en minut en mensvärksliknande smärta. That´s it. Det är kanske det som gör att jag är mest tveksam till att det finns liv därinne. 

Kissnödighet: Nope. Jag går alltid upp minst en gång på natten och kissar, och någon natt har det nu blivit två gånger, men inte mer än så. I övrigt som vanligt.

Hård mage: Snarare tvärtom. Under de senaste två dagarna har jag haft riktig raketmage, sådär att jag måste springa på toa i panik. 

Trötthet: Ja. Jag somnar väldigt fort, och kan somna lite när som helst. Jag har annars väldigt svårt att sova under dagtid, men nu har jag inga problem med små stödvilor. Jag skulle gärna gå och lägga mig vid 19 varje kväll, men det är också för att jag vill få tiden att gå och för att jag vet att jag ligger vaken varje natt.

Humörsvängningar: Nja, inte så mycket mer än vanligt. Vid något tillfälle har jag känt att jag blir förbannad så attt jag vill gråta för att någon är omständig eller liknande. Men i övrigt känner jag mig varken mer eller mindre labil än vanligt. 

Övrigt: Jag har lite tydligare blodådror på ben och armar, och så känner jag pulsen tydligare i kroppen. 

Så...det är klart att allt detta är individuellt och en hel del är jag lite tveksam till om man verkligen kan ta riktigt på allvar av allt som skrivs i gravidappar och allt sånt...men innerst inne gnager oron som aldrig förr. 

Kommentarer

Postat av: Annika

Publicerad 2014-03-26 21:14:20

Men du, det mesta av den lista du rabblar upp kände inte jag förrän typ i vecka tio eller typ 15, lite beroende på vad det är... Nu är jag i vecka 27 och kan fortfarande inte påstå att jag är särskilt mycket mer kissnödig än jag varit tidigare i livet, inga humörsvängningar osv.

Jag tolkar det som att blödningen har avtagit och DET är väl ändå det viktigaste just nu? Tyder ju på att det inte var ett missfall utan kanske bara pga en bristning när livmodern växer?

Det låter som att du är gravid, helt enkelt! :D Kram!

Svar: Det är underbart att du hjälper mig vara lite logisk :). Ja, blödningen har avstannat och vi hoppas att det förblir så! Kram till dig!
Ett tomt rum

Postat av: Karin

Publicerad 2014-03-27 08:54:27

Jag har heller aldrig känt nån molvärk, inte på 22 veckor! Ingen förstoppning, inga ömma bröst... Pulsen känner jag mycket mer än innan. Så det låter som våra kroppar reagerar rätt lika! Jag tror på det här men förstår verkligen din rädsla. Rädslan för att förlora hoppet man just fått är läskig. Heja dig!

Svar: Så skönt att höra att jag inte är ensam! Tack snälla du! :)
Ett tomt rum

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ett tomt rum

Jag är 31 år och kvinna. Lever med min man och hans sjuårige son som bor hos oss varannan vecka. Såhär ser vår göra-barn-resa ut hittills: September/Oktober 2011: Börjar försöka på egen hand. Inget händer. Oktober/November 2012: Tar kontakt med sjukvården för fertilitetsutredning. Allt går ganska fort och beskedet blir oförklarlig barnlöshet. Januari 2013: IVF nr. 1: 9 ägg, 5 befruktade genom ICSI, 3 klarar sig - ett till mig och två till frysen. Minus. April/maj 2013: Frysåterföring (FET) nr. 1. Ostimulerad cykel. Jag har tydligen ett aggressivt immunförsvar och får Prednisolon (bland annat) under ruvningen. Minus. Augusti 2013: FET nr 2. Stimulerad cykel (Progynon, Lutinus). PLUS den 3/9 2013. Fredagen den 13/9 2013: Missfall i v. 6. September, oktober, november 2013: Jag har konstanta blödningar efter missfallet. Efter många många läkarebesök och ultraljud hittas något som verkar vara en polyp. November 2013: Hysteroskopi under narkos, någon slags polypvävnad tas bort, det visar sig vara något som kommit i samband med den korta graviditeten. Januari 2014: IVF-behandling nr 2 startas, den här gången vid Linnékliniken i Uppsala. Långa protokollet. 20:e Februari 2014: Ägguthämtning. 11 ägg, 10 mogna. Befruktning sker med bladand ICSI och konventionell IVF. 8 blir befruktade. 22:a Februari 2014: Återföring av ett "tiopoängsembryo". Inga stödmediciner förutom Lutinus och Levaxin. Mars 2014: GRAVID

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela