Så gick det till...
...när vår fina tjej gjorde entré
Natten till den 11:e november vaknade jag av att det kändes blött i trosorna. Inte genomblött, men något var annorlunda. Jag gick upp och kissade och konstaterade att något droppade längs med benen. Eftersom ett av mina "bekymmer" under graviditeten har varit just rikliga flytningar visste jag inte riktigt vad jag skulle tro, men så länge det inte droppade mer passade jag på att ta en snabb dusch ifall det faktiskt var vattnet. När jag hade duschat började det droppa lite till, och det som kom ut var rosa. Jag ringde till förlossningen och bad om att få komma och få hjälp att avgöra vad det var som rann. Eftersom att bebisens huvud inte var fixerat blev vi ombedda att sätta oss i bilen så snart vi kunde. Så gjorde vi.
Vi anlände förlossningen ca kl. 4.30och när vi parkerade bilen var det inget tvivel om att det var vattenavgång. Vilken störtflod! På förlossningen blev det CTG och så konstaterade de att bebisen nu var ruckbar. Barnmorskan var ganska säker på att vi skulle få åka hem och invänta värkar, men på grund av min GBS blev det inte så. Det var tydligen nya riktlinjer just angående detta, vi blev inskrivna och fick ett rum där vi kunde sova en stund. Innan vi somnade blev vi informerade om att de troligtvis skulle sätta igång mig under förmiddagen för att undvika infektionsrisk på grund av GBS:en. De hade även läst mitt förlossningsbrev och gav mig antibiotika direkt för att lindra min oro.
Runt klockan 10 kom förlossningsläkaren och undersökte mig. "Omoget" och öppen ca 1 cm. Igångsättning väntade. Jag fick den första lilla "hutten" Cytotek runt klockan 11 och skulle sedan få en dos varannan timme. Jag hann med en dos till. När klockan var runt 14.30 konstaterade jag att vi kunde titta på House på tv klockan 15, men det avsnittet har jag inget minne av. Värkarna kom på nolltid. Och ofta. Jag drabbades nästan av panik över att det bara smällde till. Jag hade inte fått någon som helst förvarning om hur det skulle kännas, allt bara öste över mig. Det var det läskigaste under hela förlossningen, jag fick ingen paus mellan det onda.
Vi fick flytta in i ett förlossningsrum. Jag vet inte riktigt hur mycket klockan var just då, men jag skulle gissa på runt 16.30. Efter en ny undersökningen konstaterade barnmorskan att livmodertappen nu var helt utplånad och jag var öppen 1,5 cm. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Värkar konstant och öppen endast 1,5 cm. Jag trodde jag skulle dö.
Nästa steg i igångsättningsprocessen var "ballongkateter". Jag vet inte riktigt vad det heter, men de skulle i vilket fall pula in en liten gummiballong mellan benen på mig som de sedan skulle dra i med jämna mellanrum för att jag skulle öppna mig fortare. Jag hade väldigt svårt att ligga ner under värkarna, men i väntan på läkaren som skulle fixa ballongen var jag tvungen att ligga ner i gynställning och vänta. Vedervärdigt! När läkaren väl kom efter en lång stund så hann hon inte mer än få dit ballongen så for den ut, jag hade öppnat mig till runt 3 cm av "mig själv". Väntan i ryggläge i onödan, tänkte jag...
Det blev tal om tidig epidural. Jag tackade och tog emot, jag spände mig oerhört under värkarna så barnmorskan tyckte det kunde vara en god idé att lägga tidig epidural så att jag kunde slappna av i musklerna runt bäckenet. Så blev det väntan på narkosläkaren. Men jag fick åtminstone ligga på sidan. Lustgasen gjorde föga mot smärtan, men det var något att fokusera på i alla fall.
Narkosläkaren kom efter en evighets väntan (tyckte jag). Jag hann säga att de skulle skära upp mig till och med. Han hade problem att lägga epiduralen, och när den väl var lagd blev jag bara bedövad på vänster sida. Jag fick lägga mig på rygg igen för att se om bedövningen "rann" över till andra sidan. Det gjorde den, tack och lov! Vilken lycka!
Efter det var jag i princip smärtfri. Jag kände lite tryck när jag hade värk, men det onda i livmodern var helt borta. Vilken magi! Min tidsuppfattning mitt i allt detta är verkligen jättedålig, men klockan 22 var det dags för skiftbyte bland barnmorskorna och den snälla själ som skulle gå hem sa till oss att för att vi skulle få en liten vink om tidsramarna så "brukar" det ta mellan 12-14 timmar från det läge vi befann oss i då. Helt ärligt så kommer jag inte ihåg hur mycket öppen jag var vid det laget. Men med epidural i ryggen kände jag mig lugn och stark, så jag misströstade inte över hennes besked.
Barnmorskan vi hade haft natten innan då vi kom in till förlossningen var tillbaka. Det kändes bra. Hon hade en barnmorskestudent med sig precis som natten innan och det var lite stökigt på ett annat rum på förlossningen så det dröjde en stund innan de kom in och undersökte mig. Jag hade börjat känna tryck under värkarna, och under undersökningen konstaterade de att jag var fullt öppen. Tjoho! Jag försökte gå och kissa (utan framgång) och gick sedan med gåstol en stund. Det började trycka på rejält.
När klockan var strax efter 23.30 fick jag börja krysta. Klockan 00.25 den 12:e november kom vår bebis! Vilken fantastiskt omvälvande känsla, så stort, så konstigt, så magiskt!
Jag fick några bristningar som de noggrannt tråcklade ihop. Jag fick dålig uppfattning om var bristningarna sitter, men det var inga muskler som gått sönder och det slutade med åtta stygn.
Jag är verkligen otroligt nöjd med min förlossning! En riktig "drömförlossning" skulle jag tro att det var. Alla tog min oro på allvar och förutom när värkarna kom från ingenstans och med full kraft på några minuter kände jag mig verkligen trygg hela tiden. Det var fantastiskt. Min tilltro till min egen kropp har vuxit avsevärt efter förlossningen. Människokroppen är makalös!
...om tiden på BB kommer ett annat inlägg, det finns mycket att berätta!
Natten till den 11:e november vaknade jag av att det kändes blött i trosorna. Inte genomblött, men något var annorlunda. Jag gick upp och kissade och konstaterade att något droppade längs med benen. Eftersom ett av mina "bekymmer" under graviditeten har varit just rikliga flytningar visste jag inte riktigt vad jag skulle tro, men så länge det inte droppade mer passade jag på att ta en snabb dusch ifall det faktiskt var vattnet. När jag hade duschat började det droppa lite till, och det som kom ut var rosa. Jag ringde till förlossningen och bad om att få komma och få hjälp att avgöra vad det var som rann. Eftersom att bebisens huvud inte var fixerat blev vi ombedda att sätta oss i bilen så snart vi kunde. Så gjorde vi.
Vi anlände förlossningen ca kl. 4.30och när vi parkerade bilen var det inget tvivel om att det var vattenavgång. Vilken störtflod! På förlossningen blev det CTG och så konstaterade de att bebisen nu var ruckbar. Barnmorskan var ganska säker på att vi skulle få åka hem och invänta värkar, men på grund av min GBS blev det inte så. Det var tydligen nya riktlinjer just angående detta, vi blev inskrivna och fick ett rum där vi kunde sova en stund. Innan vi somnade blev vi informerade om att de troligtvis skulle sätta igång mig under förmiddagen för att undvika infektionsrisk på grund av GBS:en. De hade även läst mitt förlossningsbrev och gav mig antibiotika direkt för att lindra min oro.
Runt klockan 10 kom förlossningsläkaren och undersökte mig. "Omoget" och öppen ca 1 cm. Igångsättning väntade. Jag fick den första lilla "hutten" Cytotek runt klockan 11 och skulle sedan få en dos varannan timme. Jag hann med en dos till. När klockan var runt 14.30 konstaterade jag att vi kunde titta på House på tv klockan 15, men det avsnittet har jag inget minne av. Värkarna kom på nolltid. Och ofta. Jag drabbades nästan av panik över att det bara smällde till. Jag hade inte fått någon som helst förvarning om hur det skulle kännas, allt bara öste över mig. Det var det läskigaste under hela förlossningen, jag fick ingen paus mellan det onda.
Vi fick flytta in i ett förlossningsrum. Jag vet inte riktigt hur mycket klockan var just då, men jag skulle gissa på runt 16.30. Efter en ny undersökningen konstaterade barnmorskan att livmodertappen nu var helt utplånad och jag var öppen 1,5 cm. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Värkar konstant och öppen endast 1,5 cm. Jag trodde jag skulle dö.
Nästa steg i igångsättningsprocessen var "ballongkateter". Jag vet inte riktigt vad det heter, men de skulle i vilket fall pula in en liten gummiballong mellan benen på mig som de sedan skulle dra i med jämna mellanrum för att jag skulle öppna mig fortare. Jag hade väldigt svårt att ligga ner under värkarna, men i väntan på läkaren som skulle fixa ballongen var jag tvungen att ligga ner i gynställning och vänta. Vedervärdigt! När läkaren väl kom efter en lång stund så hann hon inte mer än få dit ballongen så for den ut, jag hade öppnat mig till runt 3 cm av "mig själv". Väntan i ryggläge i onödan, tänkte jag...
Det blev tal om tidig epidural. Jag tackade och tog emot, jag spände mig oerhört under värkarna så barnmorskan tyckte det kunde vara en god idé att lägga tidig epidural så att jag kunde slappna av i musklerna runt bäckenet. Så blev det väntan på narkosläkaren. Men jag fick åtminstone ligga på sidan. Lustgasen gjorde föga mot smärtan, men det var något att fokusera på i alla fall.
Narkosläkaren kom efter en evighets väntan (tyckte jag). Jag hann säga att de skulle skära upp mig till och med. Han hade problem att lägga epiduralen, och när den väl var lagd blev jag bara bedövad på vänster sida. Jag fick lägga mig på rygg igen för att se om bedövningen "rann" över till andra sidan. Det gjorde den, tack och lov! Vilken lycka!
Efter det var jag i princip smärtfri. Jag kände lite tryck när jag hade värk, men det onda i livmodern var helt borta. Vilken magi! Min tidsuppfattning mitt i allt detta är verkligen jättedålig, men klockan 22 var det dags för skiftbyte bland barnmorskorna och den snälla själ som skulle gå hem sa till oss att för att vi skulle få en liten vink om tidsramarna så "brukar" det ta mellan 12-14 timmar från det läge vi befann oss i då. Helt ärligt så kommer jag inte ihåg hur mycket öppen jag var vid det laget. Men med epidural i ryggen kände jag mig lugn och stark, så jag misströstade inte över hennes besked.
Barnmorskan vi hade haft natten innan då vi kom in till förlossningen var tillbaka. Det kändes bra. Hon hade en barnmorskestudent med sig precis som natten innan och det var lite stökigt på ett annat rum på förlossningen så det dröjde en stund innan de kom in och undersökte mig. Jag hade börjat känna tryck under värkarna, och under undersökningen konstaterade de att jag var fullt öppen. Tjoho! Jag försökte gå och kissa (utan framgång) och gick sedan med gåstol en stund. Det började trycka på rejält.
När klockan var strax efter 23.30 fick jag börja krysta. Klockan 00.25 den 12:e november kom vår bebis! Vilken fantastiskt omvälvande känsla, så stort, så konstigt, så magiskt!
Jag fick några bristningar som de noggrannt tråcklade ihop. Jag fick dålig uppfattning om var bristningarna sitter, men det var inga muskler som gått sönder och det slutade med åtta stygn.
Jag är verkligen otroligt nöjd med min förlossning! En riktig "drömförlossning" skulle jag tro att det var. Alla tog min oro på allvar och förutom när värkarna kom från ingenstans och med full kraft på några minuter kände jag mig verkligen trygg hela tiden. Det var fantastiskt. Min tilltro till min egen kropp har vuxit avsevärt efter förlossningen. Människokroppen är makalös!
...om tiden på BB kommer ett annat inlägg, det finns mycket att berätta!
