Förutom oron...
...som jag liksom har snöat in mig på har ju kroppen förändrats en del de senaste veckorna. Idag firar vi vecka 33 (32+0) och jag mår så här:
- när jag står och går känns det ibland som att magen ska "trilla ner". Lite obehagligt.
- jag är väldigt varm, sover utan täcke och värmen är avstängd i sovrummet. Mannen fryser.
- vissa dagar med jämna mellanrum är jag otroligt törstig.
- jag dricker helst citronvatten eller citronlemonad (lemonaden kör jag på när jag lyxar, skulle kunna dricka flera liter av den).
- jag är ganska gråtmild. Börjar gråta vid tanken på att vi kanske faktiskt snart får en bebis. Gråter över massa andra saker också, men oftast utan att vara ledsen.
- en dag utan stödstrumpor gör ont i fötterna.
- är ofta sugen (väldigt sugen) på latte när jag vaknar. Inte alls en bra craving eftersom jag både har "dålig kaffemage" och inte vill dricka några större mängder kaffe nu under graviditeten.
- jag sover lite sådär. Vaknar ofta av att det gör ont lite här och där av att vända mig i sängen och är oftast uppe och kissar ett par gånger varje natt.
- jag blir hiskligt trött efter lunch och skulle verkligen behöva sova en stund mitt på dagen.
- det blir inte så mycket gjort på kvällarna. När jag har tagit mig hem med tåg och buss är jag rätt mör. Jag ser till att fixa eventuella måsten så fort jag kan när jag kommit hem, för att vila så mycket jag kan efter det. Promenader har dessvärre fått stryka på foten under vardagarna.
- min hjärna är en jordnöt. Jag har oerhört svårt att koncentrera mig och komma ihåg saker. I mitt huvud finns bara bebisen.
- bebisen är snäll mot mig, har inte fått en enda ond spark hittills, det är mer ett "bökande" därinne. De riktiga "ninjakickarna" jag har känt har varit riktade inåt, bakåt i magen men inte alls gjort ont. Jag känner de allra flesta rörelserna högt upp i magen. Jag har dock inte, som en del menar att man kan, lärt mig förstå bebisens rörelsemönster. Det varierar mycket från dag till dag tycker jag. H*n är dock oftast lugn på natten.
