Nyss men ändå längesedan
I lördags var det exakt ett år sedan vi fick missfallet. Det kändes jobbigare än jag trott. Glädjen över magen och den nya graviditeten finns såklart här, men oron går som bekant hand i hand. Känslan från förra året gav mig rysningar i lördags. Jag minns min hemlängtan från semestern vi var på, smärtan, maktlösheten och sorgen. Och allt blod, givetvis. Brr.
Idag har jag ägnat halva dagen (utan överdrift) till att få okej att lämna en ny urinodling. Hur svårt kan det vara, undrar jag. Dessvärre måste jag besöka Hälsocentralen igen, och det blir samma läkare som förra gången som "har hand" om svaret. Jag har bönat och bett, pratat med läkaren från kvinnokliniken som gav mig behandling sist, men det är blankt nej, det finns inga andra vägar att gå än via hälsocentralen. "De ska kunna det där". Förvisso, men tråkigt nog gör de ju inte det. Jag är matt och less på att behöva stånga mig fram. Och framför allt på att inte ha den minsta tillit till att det blir rätt...jag oroar mig så kopiöst för bebisen.
