I två dagar har jag varit blödningsfri. I tisdags och igår. I morse märkte jag att det var på gång igen. På tåget hem, med både ståplats och försening, kom det igång på riktigt. Jag blödde igenom både trosor och byxor. Jag har pratat med Fertilitetsmottagningen och IVF-kliniken (vi gör behandlingarna via landstinget, men eftersom vårt hemlandsting inte gör några "egna" IVF-behandlingar köper de tjänsten av IVF-kliniken i en närliggande stad. Vi gör ultraljud och allt annat förberedande på hemorten och då på Fertilitetsmottagningen, men åker till IVF-kliniken för äggplock och återföringar. Därav skriver jag om både Fertilitetsmottagning och IVF-klinik). Jag har fått tid för läkarbesök och grav.test på tisdag nästa vecka (på Fertilitetsmottagningen).
Det här tar knäcken på mig. På riktigt. Fysiskt är det värsta att känna att kroppen inte fattar nånting. Inte nog med att kroppen inte klarar av att hålla kvar en graviditet, den klarar inte ett missfall heller...(jag vet innerst inne att det inte är min egen kropps fel, men just idag är jag bara bitter) Psykiskt är det som ni förstår av mitt bittra uttalande, en fullkomlig tortyr. Imorgon är det sju veckor sedan missfallet och jag blöder fortfarande. Det kan aldrig vara normalt.
Det är en otroligt märklig känsla att vara mellan behandlingar. I synnerhet när kroppen strular och jag känner att jag måste få hjälp med det. Jag känner mig ensammast i hela världen.
Kanske stämmer påståendet "inget ont som inte har något gott med sig". Vi har tagit beslutet att låta min kropp och mitt psyke återhämta sig resten av året. Nu är det inte längre så lång tid kvar av året, men för att få åtminstone en liten chans att känna igen kroppen kommer vi att vänta med allt vad hormoner heter till efter nyår. Sist jag pratade med Fertilitetsmottagningen om det sa sköterskan där att jag kunde spraya lite längre över jul och nyår om vi ville komma igång med nästa behandling trots att vi inte skulle hinna äggplock och återföring innan årets slut. Men nu har vi bestämt oss för att vi tar nya tag nästa år oavsett om vi skulle kunna starta ett långt protokoll alldeles innan jul. Vi vill kunna njuta åtminstone lite av jul och nyår, och jag känner inte att nässpray och ännu mer ovisshet än vanligt skulle bidra positivt till den njutningen...jag känner helt enkelt att jag inte skulle klara av det ännu, varken fysiskt eller psykiskt.
Jag tror att det kan vara bra för oss. För mig. För kroppen. För hjärnan. Nästa år blir ett bättre år. (?!)