Storken har flugit vilse...

Följ vår resa genom IVF-världen. En värld full av längtan, hormoner, hopp och förtvivlan.

Droppen...

Publicerad 2013-10-31 19:59:57 i IVF

I två dagar har jag varit blödningsfri. I tisdags och igår. I morse märkte jag att det var på gång igen. På tåget hem, med både ståplats och försening, kom det igång på riktigt. Jag blödde igenom både trosor och byxor. Jag har pratat med Fertilitetsmottagningen och IVF-kliniken (vi gör behandlingarna via landstinget, men eftersom vårt hemlandsting inte gör några "egna" IVF-behandlingar köper de tjänsten av IVF-kliniken i en närliggande stad. Vi gör ultraljud och allt annat förberedande på hemorten och då på Fertilitetsmottagningen, men åker till IVF-kliniken för äggplock och återföringar. Därav skriver jag om både Fertilitetsmottagning och IVF-klinik). Jag har fått tid för läkarbesök och grav.test på tisdag nästa vecka (på Fertilitetsmottagningen).  

Det här tar knäcken på mig. På riktigt. Fysiskt är det värsta att känna att kroppen inte fattar nånting. Inte nog med att kroppen inte klarar av att hålla kvar en graviditet, den klarar inte ett missfall heller...(jag vet innerst inne att det inte är min egen kropps fel, men just idag är jag bara bitter) Psykiskt är det som ni förstår av mitt bittra uttalande, en fullkomlig tortyr. Imorgon är det sju veckor sedan missfallet och jag blöder fortfarande. Det kan aldrig vara normalt. 

Det är en otroligt märklig känsla att vara mellan behandlingar. I synnerhet när kroppen strular och jag känner att jag måste få hjälp med det. Jag känner mig ensammast i hela världen.

Kanske stämmer påståendet "inget ont som inte har något gott med sig".  Vi har tagit beslutet att låta min kropp och mitt psyke återhämta sig resten av året. Nu är det inte längre så lång tid kvar av året, men för att få åtminstone en liten chans att känna igen kroppen kommer vi att vänta med allt vad hormoner heter till efter nyår. Sist jag pratade med Fertilitetsmottagningen om det sa sköterskan där att jag kunde spraya lite längre över jul och nyår om vi ville komma igång med nästa behandling trots att vi inte skulle hinna äggplock och återföring innan årets slut. Men nu har vi bestämt oss för att vi tar nya tag nästa år oavsett om vi skulle kunna starta ett långt protokoll alldeles innan jul. Vi vill kunna njuta åtminstone lite av jul och nyår, och jag känner inte att nässpray och ännu mer ovisshet än vanligt skulle bidra positivt till den njutningen...jag känner helt enkelt att jag inte skulle klara av det ännu, varken fysiskt eller psykiskt.

Jag tror att det kan vara bra för oss. För mig. För kroppen. För hjärnan. Nästa år blir ett bättre år. (?!)

Kommentarer

Postat av: Cerise

Publicerad 2013-10-31 20:32:18

Styrkekramar till dig. Hoppas att du återhämtar dig snart.

Svar: Tack snälla, det hoppas jag också! Kram
Ett tomt rum

Postat av: Liv

Publicerad 2013-10-31 21:20:46

Åh vad jag känner igen mig i dig! Man känner sig så ensam i detta och man är inte ens vän med sig själv och sin kropp när den motarbetar en.

Det kan nog vara bra med en paus för att få lite distans till allt och kunna pusta ut. Jag hade själv en paus (som dock var ca 9 mån...) då jag försökte hitta tillbaka till mig själv. Det stärkte mig och har hjälpt att kanske klara allt lite bättre. Men fasiken det är fortfarande det tuffaste man nånsin kommer gå igenom! Kämpa på!
Kram Liv

Svar: Ja, jag satt faktiskt och tänkte på det i morse. Det går inte att föreställa sig hur jobbigt det är att gå igenom detta. Jag läste en uppsats/rapport för ett tag sedan där de hade jämfört "jobbigheten" (vad jag förstod det ur den psykiska aspekten) att gå igenom IVF med att gå igenom behandling mot cancer. Ovissheten tär!Tack! Kram tillbaka!
Ett tomt rum

Postat av: Libra

Publicerad 2013-10-31 21:22:07

Vad tråkigt att det ska hålla på att bråka fortfarande. Hoppas de hittar en lösning. Måste vara väldigt påfrestande att ha det så här.

Ni gör rätt i att ta en paus. Det hade vi i somras och det var så skönt.

Hoppas nästa år ger bättre tur!

Svar: Ja, jättejobbigt är det. Och jag tror också att vi gör rätt i pausen. Det är ju aldrig paus i hjärnan, men lite mer lugn och ro både för knopp och kropp blir det om man får landa lite i allting. Det känns skönt att ha tagit beslutet, framför allt med tanke på blödningarna känner jag mig lite lugnare bara av att vi har bestämt oss. Det känns liksom som att kroppen vill vara i fred...
Ett tomt rum

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ett tomt rum

Jag är 31 år och kvinna. Lever med min man och hans sjuårige son som bor hos oss varannan vecka. Såhär ser vår göra-barn-resa ut hittills: September/Oktober 2011: Börjar försöka på egen hand. Inget händer. Oktober/November 2012: Tar kontakt med sjukvården för fertilitetsutredning. Allt går ganska fort och beskedet blir oförklarlig barnlöshet. Januari 2013: IVF nr. 1: 9 ägg, 5 befruktade genom ICSI, 3 klarar sig - ett till mig och två till frysen. Minus. April/maj 2013: Frysåterföring (FET) nr. 1. Ostimulerad cykel. Jag har tydligen ett aggressivt immunförsvar och får Prednisolon (bland annat) under ruvningen. Minus. Augusti 2013: FET nr 2. Stimulerad cykel (Progynon, Lutinus). PLUS den 3/9 2013. Fredagen den 13/9 2013: Missfall i v. 6. September, oktober, november 2013: Jag har konstanta blödningar efter missfallet. Efter många många läkarebesök och ultraljud hittas något som verkar vara en polyp. November 2013: Hysteroskopi under narkos, någon slags polypvävnad tas bort, det visar sig vara något som kommit i samband med den korta graviditeten. Januari 2014: IVF-behandling nr 2 startas, den här gången vid Linnékliniken i Uppsala. Långa protokollet. 20:e Februari 2014: Ägguthämtning. 11 ägg, 10 mogna. Befruktning sker med bladand ICSI och konventionell IVF. 8 blir befruktade. 22:a Februari 2014: Återföring av ett "tiopoängsembryo". Inga stödmediciner förutom Lutinus och Levaxin. Mars 2014: GRAVID

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela