Gravid kollega
Behöver jag ens skriva mer?
Det blev nådastöten idag. En jobbig helg, en trött själ och ett hjärta fullt av sorg gjorde att meddelandet om att kollegan ska få en bebis i april blev som att trycka på en knapp. Gråtknappen.
Det handlar inte om att hon och hennes pojkvän inte är värda det. Det behöver jag egentligen inte heller skriva. Det handlar om att det är en rutten orättvis värld där inte alla som vill kan få barn. Om jag blir glad för andras skull? Jag skulle mer vilja påstå att jag förstår hur glada de är. Det kanske låter som att jag saknar empati, men jag tror att fler ivf:are känner igen sig. Längtan vet inte längre några gränser, orken till att glädjas över att alla andra (som givetvis är en sanning med modifikation) får det jag mest och helst av allt i precis hela världen har velat ha i två år men inte lyckats få, trots hormoner i sinnessjuka mängder, finns inte längre. Jag känner bara sorg.
Hur känner då inte den gravida kollegan, när hon ska lämna beskedet till mig? När hon vet att jag kommer säga grattis och vad roligt men hon kommer att kunna genomskåda min frustration och avundsjuka utan att anstränga sig det minsta. Det kan verkligen inte vara en lätt sits.
