Push play!
Tisdag. Förra veckan höll på att ta knäcken på mig, jag var så dödligt trött. Jag känner mig lite rädd för att kraften ska ta slut sådär abrupt som den gjorde förra hösten så igår shoppade jag en förpackning D-vitaminkapslar (och en del andra små trevliga saker som säkert också har effekt för sinnet). Det kan bara bli bättre nu!
Vid den här tiden på året för två år sedan hade vi bestämt att vi skulle börja försöka bilda familj. Jag åt medicin för långdragna svampinfektioner så vi bestämde att jag åt klart dem under ett par veckor innan vi började "på riktigt". Så blev det. Och vad spännande det kändes! När jag tänker tillbaka har det hänt jättemycket på dessa två år, och samtidigt...absolut ingenting. Så vad har hänt då, kanske ni undrar.
Jag har...
...blivit totalt avtrubbad (och jag menar verkligen totalt) vad gäller att ligga i gynstolen. Att vara naken från midjan och ner vid i princip varje läkarbesök de senaste 12 månaderna sätter sina spår.
...gift mig med världens bästa man.
...hamnat i en depression.
...gått upp i vikt så att jag numera har en storlek större på byxor.
...gråtit floder.
...varit sprängfylld av förhoppningar.
...tagit massvis av mediciner.
...varit gravid!
...fått missfall.
...insett att jag inte förstår hur det kan bli barn över huvud taget. För någon.
...varit bitter.
...funderat över om, eller hur jag skulle klara av ett liv utan barn.
...tröstshoppat då och då.
...blivit uppgiven.
Det här är såklart ett litet litet axplock av allt, men det beskriver livet i stort. Just nu, idag, är jag nog mest uppgiven. Jag blöder fortfarande efter missfallet vilket är lite smådrygt och ett uppenbart hinder för att hinna en ny behandling innan jul. Däremot känner jag mig inte särskilt stressad över att vänta, mer bitter. Väntan får en helt ny innebörd i och med IVF tycker jag. Det är som att det är det hela mitt/vårt liv går ut på! Det är som att trycka på en stor (jävla) pausknapp. Om det är nån som har lyckats trycka på play under "IVF-karusellen" är jag verkligen tacksam för tips!
