En dag hemma
Jag fixade inte att åka till jobbet i morse. Ögonen var igensvullna efter all gråt igår och huvudet värkte så mycket att jag efter att återigen ha gråtit i duschen gick tillbaka till sängen. Jag klarar inte av allting samtidigt just idag. Och så kanske det måste få vara just nu. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv, det är nyttigt för mig att inse att jag kan sätta mig själv först och skita i allt annat för ett par dagar. Och för den delen är det inte så himla effektivt att sitta och gråta och vara ofokuserad på jobbet heller!
Hur som helst...så har gårdagen lett till både bra och dåliga saker. Jag är av naturen en ganska drastisk person. Jag har lättare att dra åt det pessimistiska hållet än åt det optimistiska. Jag tycker ändå att jag har varit (ovanligt) öppen och positivt inställd till klinikbytet, visst har jag känt oro, men det tror jag kanske att de flesta skulle göra. Det är viktiga saker, liksom. Igår blev jag inte lika positiv längre. Det känns så bortkastat att ha gått igenom tre återföringar till "ingen" nytta. Att inte få utgå ifrån det som fungerade när vi såg vårt första plus vid sista återföringen känns så meningslöst. Jag har, som ni förstår, redan tappat i princip allt hopp. Det känns som att jag redan har tagit ut misslyckandet och sörjer. Det är det negativa som gårdagen bidrog till.
Det positiva däremot, det är att det gav oss tillfälle att diskutera vad vi har för plan nu. Vi känner likadant för detta jag och mannen, och det känns skönt. Han blev riktigt förbannad när jag berättade om samtalet, han har tidigare bara tagit för givet att vi ska få utgå från tidigare behandling. Vi pratade om varför det känns som att vi blir hänvisade fram och tillbaka hela tiden och inte får svar. Och kanske är det så som jag skrev igår, vi kanske måste köpa oss behandling för att känna oss omhändertagna?! Det är säkert en svårighet både för hemsjukhuset och de upphandlade klinikerna att ha exakt koll på vem som gör vad i såna här lägen där sjukhuset köper tjänster privat, och även om jag tycker att det är helt fel att det ska vara så, så verkar det vara ett trist faktum. Vi kände oss lite "runtslängda" även i Falun, men det var aldrig ett problem att ringa dit och fråga saker, och de lyssnade alltid på vad vi hade att säga. De utgick också alltid från den tidigare återföringen och ändrade, korrigerade medicinering osv.
Så...eftersom vi nu har påbörjat den här behandlingen ser vi såklart om den leder till några ägg och embryon, och om vi inte lyckas köper vi behandling i Falun så småningom. Trots känslan av hopplöshet känns det skönt att vi tillsammans har kommit fram till en plan B. Det lugnar mig lite, även om allt detta känns som ett hårt slag i magen.
Nu ska vi, som sagt, inte dra på för stora växlar av detta eftersom vi inte vet hur varken nedreglering, stimulering eller befruktning kommer att gå. Detta kanske är tankar i onödan om det skulle visa sig att behandlingen avbryts, men det är ganska ofrånkomligt att fundera i en sådan här situation. I alla fall för en tänkare som jag.
En annan positiv sak efter gårdagen är att jag har tagit kontakt med kuratorn igen. Jag hoppas på att få en tid snart.
Jag känner att det är mycket tråkiga saker på bloggen, och att det har varit det en tid nu. Men livet är så just nu. Just nu också...
Kram på er!
