Nu har jag inlett inbillningsfasen. Jag har nog alla symptom man kan tänka sig. Jag svettas, mår illa, är trött, har ont i magen...men...när jag kliver ut ur inbillningsbubblan är allt helt jävla som vanligt. Inte en tillstymmelse till symptom. Det är bara oron för blod som är där. Och såklart oron för ett misslyckande.
...och så är det det här med tjuvtest...att tjuva eller inte tjuva, är frågan. Jag kommer ha otroligt svårt att hålla mig till måndag (om inget blod kommit innan, vill säga) särskilt eftersom det är en arbetsdag och jag vet att om jag börjar dagen med ett minus upp i ansiktet kommer jag inte kunna åka och jobba. Förra gången tjuvtestade vi på RD 8 (av 12), vilket skulle innebära dag 11 nu, alltså på onsdag.
Det är en hel vecka kvar, och jag har nog faktiskt aldrig någonsin varit med om att tiden har gått så sakta. Jag tror det beror på att jag vet att det skulle kunna fungera, eftersom vi faktisk har sett ett plus en gång. Men tanken på att det kanske tar ett antal försök till innan vi eventuellt förhoppningsvis får se det igen skrämmer mer än någonsin.