Publicerad 2014-12-03 10:25:28 i Allmänt
Idag är Alvida tre veckor. Jösses, vart tog de veckorna vägen? Vi börjar i vilket fall få lite ordning på tillvaron, det är verkligen helt underbart att vara hemma med bebis!
Känslorna svallar fortfarande, jag är så otroligt tacksam för att vi har fått Alvida. Det går inte att beskriva med ord. Tänk att det var just hon vi såg på en bildskärm i Uppsala i början av året. Då var hon fyra celler stor. Nu är hon en liten person. Jag börjar gråta när jag tänker på det. Jag gissar att "vi IVF-are" är ännu lite mer tacksamma och känslosamma än andra (även om de allra flesta givetvis är tacksamma sitt/sina barn). Det är verkligen ingen självklarhet att få en sådan här gåva!
När Alvida kom var det lite som en chock för mig. Det låter säkert konstigt, men jag hade inte ställt in mig på att det skulle gå så bra, att hon skulle komma ut livs levande och vara vår. Jag blev rädd. Och såhär i efterhand kan jag konstatera att min oro för ett dött eller sjukt barn var långt större än jag insåg. Det tog några dagar innan jag smält chocken. Då blev jag kär, och för varje dag som går växer den känslan sig större och större. Tänk att man kan älska någon så mycket.
Jag har fortfarande inte knåpat klart på inlägget om BB och amningen, men det kommer.
Publicerad 2014-11-22 20:21:46 i Allmänt
...när vår fina tjej gjorde entré
Natten till den 11:e november vaknade jag av att det kändes blött i trosorna. Inte genomblött, men något var annorlunda. Jag gick upp och kissade och konstaterade att något droppade längs med benen. Eftersom ett av mina "bekymmer" under graviditeten har varit just rikliga flytningar visste jag inte riktigt vad jag skulle tro, men så länge det inte droppade mer passade jag på att ta en snabb dusch ifall det faktiskt var vattnet. När jag hade duschat började det droppa lite till, och det som kom ut var rosa. Jag ringde till förlossningen och bad om att få komma och få hjälp att avgöra vad det var som rann. Eftersom att bebisens huvud inte var fixerat blev vi ombedda att sätta oss i bilen så snart vi kunde. Så gjorde vi.
Vi anlände förlossningen ca kl. 4.30och när vi parkerade bilen var det inget tvivel om att det var vattenavgång. Vilken störtflod! På förlossningen blev det CTG och så konstaterade de att bebisen nu var ruckbar. Barnmorskan var ganska säker på att vi skulle få åka hem och invänta värkar, men på grund av min GBS blev det inte så. Det var tydligen nya riktlinjer just angående detta, vi blev inskrivna och fick ett rum där vi kunde sova en stund. Innan vi somnade blev vi informerade om att de troligtvis skulle sätta igång mig under förmiddagen för att undvika infektionsrisk på grund av GBS:en. De hade även läst mitt förlossningsbrev och gav mig antibiotika direkt för att lindra min oro.
Runt klockan 10 kom förlossningsläkaren och undersökte mig. "Omoget" och öppen ca 1 cm. Igångsättning väntade. Jag fick den första lilla "hutten" Cytotek runt klockan 11 och skulle sedan få en dos varannan timme. Jag hann med en dos till. När klockan var runt 14.30 konstaterade jag att vi kunde titta på House på tv klockan 15, men det avsnittet har jag inget minne av. Värkarna kom på nolltid. Och ofta. Jag drabbades nästan av panik över att det bara smällde till. Jag hade inte fått någon som helst förvarning om hur det skulle kännas, allt bara öste över mig. Det var det läskigaste under hela förlossningen, jag fick ingen paus mellan det onda.
Vi fick flytta in i ett förlossningsrum. Jag vet inte riktigt hur mycket klockan var just då, men jag skulle gissa på runt 16.30. Efter en ny undersökningen konstaterade barnmorskan att livmodertappen nu var helt utplånad och jag var öppen 1,5 cm. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Värkar konstant och öppen endast 1,5 cm. Jag trodde jag skulle dö.
Nästa steg i igångsättningsprocessen var "ballongkateter". Jag vet inte riktigt vad det heter, men de skulle i vilket fall pula in en liten gummiballong mellan benen på mig som de sedan skulle dra i med jämna mellanrum för att jag skulle öppna mig fortare. Jag hade väldigt svårt att ligga ner under värkarna, men i väntan på läkaren som skulle fixa ballongen var jag tvungen att ligga ner i gynställning och vänta. Vedervärdigt! När läkaren väl kom efter en lång stund så hann hon inte mer än få dit ballongen så for den ut, jag hade öppnat mig till runt 3 cm av "mig själv". Väntan i ryggläge i onödan, tänkte jag...
Det blev tal om tidig epidural. Jag tackade och tog emot, jag spände mig oerhört under värkarna så barnmorskan tyckte det kunde vara en god idé att lägga tidig epidural så att jag kunde slappna av i musklerna runt bäckenet. Så blev det väntan på narkosläkaren. Men jag fick åtminstone ligga på sidan. Lustgasen gjorde föga mot smärtan, men det var något att fokusera på i alla fall.
Narkosläkaren kom efter en evighets väntan (tyckte jag). Jag hann säga att de skulle skära upp mig till och med. Han hade problem att lägga epiduralen, och när den väl var lagd blev jag bara bedövad på vänster sida. Jag fick lägga mig på rygg igen för att se om bedövningen "rann" över till andra sidan. Det gjorde den, tack och lov! Vilken lycka!
Efter det var jag i princip smärtfri. Jag kände lite tryck när jag hade värk, men det onda i livmodern var helt borta. Vilken magi! Min tidsuppfattning mitt i allt detta är verkligen jättedålig, men klockan 22 var det dags för skiftbyte bland barnmorskorna och den snälla själ som skulle gå hem sa till oss att för att vi skulle få en liten vink om tidsramarna så "brukar" det ta mellan 12-14 timmar från det läge vi befann oss i då. Helt ärligt så kommer jag inte ihåg hur mycket öppen jag var vid det laget. Men med epidural i ryggen kände jag mig lugn och stark, så jag misströstade inte över hennes besked.
Barnmorskan vi hade haft natten innan då vi kom in till förlossningen var tillbaka. Det kändes bra. Hon hade en barnmorskestudent med sig precis som natten innan och det var lite stökigt på ett annat rum på förlossningen så det dröjde en stund innan de kom in och undersökte mig. Jag hade börjat känna tryck under värkarna, och under undersökningen konstaterade de att jag var fullt öppen. Tjoho! Jag försökte gå och kissa (utan framgång) och gick sedan med gåstol en stund. Det började trycka på rejält.
När klockan var strax efter 23.30 fick jag börja krysta. Klockan 00.25 den 12:e november kom vår bebis! Vilken fantastiskt omvälvande känsla, så stort, så konstigt, så magiskt!
Jag fick några bristningar som de noggrannt tråcklade ihop. Jag fick dålig uppfattning om var bristningarna sitter, men det var inga muskler som gått sönder och det slutade med åtta stygn.
Jag är verkligen otroligt nöjd med min förlossning! En riktig "drömförlossning" skulle jag tro att det var. Alla tog min oro på allvar och förutom när värkarna kom från ingenstans och med full kraft på några minuter kände jag mig verkligen trygg hela tiden. Det var fantastiskt. Min tilltro till min egen kropp har vuxit avsevärt efter förlossningen. Människokroppen är makalös!
...om tiden på BB kommer ett annat inlägg, det finns mycket att berätta!
Publicerad 2014-11-13 14:40:23 i Allmänt
Hon heter Alvida vår lilla tjej. Hon är underbar!
Vi är kvar på BB och försöker få ordning på amningen. Människor runtom oss här är så snälla och hjälpsamma, det gör mig så tacksam. Min mjölk har ännu inte runnit till och jag har lite problem med en oerhört öm bröstvårta, så Alvida får suga på ett av brösten för övnings skull och får sedan ersättning för att bli nöjd. Jag har fått börja pumpa nu för att det ska hända något, handmjölkning var inget lyckat koncept. Jag känner mig otillräcklig som inte har någon mat, men de fortsätter säga till mig att det är helt normalt att det tar lite tid. Imorgon är det dag tre sedan hon kom, jag hoppas att det händer grejor då.
Förlossningen...kommer det ett inlägg om snart!
Tack för era grattis! Tänk att hon äntligen är här, att hon lever, att allt har gått bra, att hon är vår lilla tjej. Helt ofattbart!
Publicerad 2014-11-12 11:31:04 i Allmänt
Kl 00.25 inatt, på dagen för BF kom bebisen ut! Hon är världens finaste! Vi är på BB och jag ska vila lite, men vi mår alla toppen. Förlossningsberättelse kommer en annan dag, men prisa Gudarna för epidural, så kan man säga.
Publicerad 2014-11-10 09:49:52 i Allmänt
Två dagar kvar till BF. Bebisen har inte direkt gjort några antydningar till att vilja komma ut, det är verkligen hur lugnt som helst! Jag har jobbiga kvällar med myrkrypningar i ben och fötter så jag håller tummar och tår för att inte behöva vänta så länge till. Igår förmiddag tror jag dock att slemproppen lossnade. Alltså, det är ju ett hemskt osmickrande namn, slempropp. Hur som helst, så vet jag inte hur stor en sån där propp är, möjligtvis var det en del av den som kom ut igår, men det känns ändå positivt att kroppen förbereder sig lite.
I eftermiddag/kväll kommer föräldragruppen hit till oss, tre nykläckta bebisar och deras föräldrar och en i samma tillstånd som jag. Det ska bli trevligt.
Publicerad 2014-11-07 16:05:37 i Allmänt
...nope, den lilla krabaten har inte fixerat sig ännu. Inget konstigt tyckte bm, lite läskigt tycker jag. Hon sa att det kan ha att göra med att man har ett stort bäcken. Jag frågade inget mer om det, men vill tänka att ett stort bäcken kanske kan vara en fördel när bebisen ska ut?! Jag låtsas det i alla fall :).
I övrigt verkade allt fint, jag hade lagt på mig ett kilo sedan sist, med andra ord 500 gram per vecka under de två som har passerat och totalt 13 pannor plus. Det känns som typ 130. Blodtrycket var något högre än tidigare: 125/80, men bm tyckte det var helt okej. Jag försöker verkligen att lita på allt hon säger just nu, för att inte oroa mig för fler saker.
Hjärtljuden är enligt myten fortfarande "pojkljud", men det är väl lite oklart hur mycket sanning det ligger i såna där spekulationer.
Publicerad 2014-11-06 11:24:07 i Allmänt
Lilla skrutten, du är synnerligen välkommen ut nu! Jag har sovit bra den senaste veckan, men inatt kom en sån där riktig skitnatt igen. Det är inte nåt jag blir direkt stressad av, jag kan ju vila hela dagen om jag vill, men idag mår jag riktigt pyton. Jag mår illa och känner mig hängig. Jag har varit illamående till och från de senaste veckorna, men idag är det på en ny nivå. Hu. Jag ligger i soffan och vilar just nu, tror det blir en sån dag helt enkelt.
Nu är hemmet i ordning, väskan packad och jag känner mig "färdig" med att vara gravid för nu. Nu tycker jag att bebisen kan ta och komma ut, vi längtar!
Imorgon är det dags för besök hos bm, jag hoppas att bebisen har fixerat sig nu. Förra gången vi var till bm berättade hon att när huvudet är rörligt så är det viktigt att åka till förlossningen fort om vattnet skulle gå. Det är också viktigt att spara på stegen eftersom man är rädd att navelsträngen annars trillar ner och blir klämd om man är uppe och går. Skulle huvudet fortfarande vara rörligt efter vattenavgång och vid undersökningen så får man ligga ner tills bebisen är ute. Läskigt tycker jag, så håll tummarna för att det är fixerat nu!
Publicerad 2014-11-03 11:20:17 i Allmänt
Jag inser min begränsning och har gett upp försöken att lösa problemen i appen.
Inleder min andra vecka hemma, ledig. Skönt. Jag fick svar på odlingen i fredags eftermiddag, fortfarande ingen GBS. Prisa Gudarna! Mardrömmen hade varit att ha låga halter nu inför förlossningen, eftersom jag då inte hade fått någon behandling just nu. Men nu ska jag inte grotta mer i det, jag är såklart jättelättad över att det inte var något. Det svider dock fortfarande till och från när jag kissar, vad det beror på tycks oklart. Eller är det vår lilla korv till bebis som verkligen har flyttat in i blåsan nu kanske.
Förlossningen närmar sig med stormsteg. Nio dagar kvar till BF. Jag tror att jag är mer orolig inför den än jag vågar tänka på. Det känns som att det alltid är så mycket runtom att oroa sig för. Bonussonen går i årskurs två och de har problem med huvudlöss, springmask och svinkoppor på skolan. Huvudlöss har han "avverkat" en omgång, men nu verkar allt ha börjat om på skolan, och jag får panik vid tanken på springmask. Vi drabbades av det hela familjen för några år sedan när han gick i förskolan, och det var faktiskt bland det äckligaste jag har varit med om. Jag får nästan ännu mer panik vid tanken på det nu, tänk att inse strax innan förlossningen att man har springmask. Det lär väl ska ha hänt förut kan jag tänka mig, men det är verkligen ett skräckscenario. Så jag försöker nu förebygga att eventuell smitta får fäste genom att städa och tvätta. Jag städar och tvättar...och städar och tvättar. Kanske inte direkt den uppladdning inför förlossningen som jag hade tänkt mig och hoppats på. Jag känner mig trött och sliten.
I övrigt längtar jag verkligen efter att bli lite smidigare. Mina händer och fötter gör ont dygnet runt, det ska bli så skönt när vätskan försvinner. Vid det senaste besöket hos bm hade jag gått ner 200 gram, vilket innebär att jag då hade gått upp 12 kg totalt. Det behöver absolut inte bli fler kilon nu, jag känner mig verkligen tung och svullen överallt. Jag bävar för att få gå över tiden.
Jag har fått några små bristningar på sidan av magen. Jag hoppas att de inte kommer att vara alltför besvärande sedan.
Ett lite större bekymmer, om jag nu ska fortsätta på det lite negativa temat, är att jag inte vet om jag läcker urin, flytningar eller fostervatten. Jag var i kontakt med förlossningen för ett par veckor sedan i det ärendet, tror jag skrev ett inlägg om det också, precis som i somras när jag inte visste vad det var som kom i trosorna. Det är riktigt obehagligt i vilket fall, det känns som att jag kissar på mig. Jag har inte velat använda trosskydd hela tiden utan byter istället trosor ofta, men nu har jag använt trosskydd lite till och från de senaste dagarna för att minska det obehagliga. Egentligen är nog det värsta att jag oroar mig för att det är vatten, trots att ingen tror det. Jag har fortfarande inte lärt mig att lita på vården...
Mer positivt då...om några veckor har vi förhoppningsvis fått träffa vår bebis! Jag kan liksom inte förstå det. Det är så många tankar och orosmoment som kommer i vägen för det hisnande faktum att bebisen snart är här!
Orosmomenten inför förlossningen är givetvis många. Hur kommer jag reagera på smärtan? Hur ska bebisen ta sig ut rent praktiskt, jag förstår ju att det ska gå med tanke på hur många som har lyckats föda barn, men det är en smått ofattbar grej. Kommer jag att bajsa på mig? Kommer jag att få stora bristningar i underlivet? Hur kommer tiden från att bebisen är ute tills att den visar livstecken att kännas? Tänk om den inte visar livstecken? Det är så många tankar som gör att jag liksom håller andan. Trots det kan jag inte göra så mycket mer för att förbereda mig. Jag gissar att många förstföderskor är oroliga, så jag försöker öva mig i tanken på att bara följa med i det som händer när det väl är dags. När det gäller smärtlindring är jag positivt inställd till det mesta, däremot har jag skrivit i mitt förlossningsbrev att jag vill ha lite vägledning kring vad som kan passa vid olika tillfällen.
Idag ska jag packa färdigt BB-väskan. Jag har förberett det mesta men nu känns det som att det är hög tid att faktiskt packa ner det också.
Publicerad 2014-11-02 19:16:38 i Allmänt
Jag har haft, eller har egentligen fortfarande problem med appen som inte vill publicera inlägg från paddan. Från telefonen däremot verkar det gå bra. Någon som haft samma problem och lyckats lösa det?
Här kommer i alla fall ett inlägg från i onsdags (29/10). Håll till godo :).
Nu har jag slutat jobba. Sista dagen i vecka 38 (37+6) idag och jag känner mig tung och svullen. Jag längtar efter bebisen!
Inatt har jag haft sveda när jag har kissat, och självklart startar det oron på nytt för att något ska gå fel med de där nedrans GBS-bacillerna. Nu under förmiddagen har det dock inte gjort ont, så det är lite lurigt. Jag har kontaktat hälsocentralen om att få lämna en odling, så jag ska gå dit i eftermiddag och fixa det. OM det skulle vara hög halt av GBS igen har jag förstått att man ska se till att få en annan sort antibiotika eftersom det är nära förlossningen, jag hoppas så mycket att jag slipper hålla på att strida om det, jag hoppas att det svider av någon annan anledning. Jag orkar liksom inte vara min egen doktor längre. Och samtidigt vågar jag inte chansa heller och strunta i svedan...håll tummarna för att det är någon annan sveda är ni snälla!
Tre par i vår föräldragrupp (av sex par totalt) har nu fått sina bebisar. Idel flickor. Det känns konstigt att tänka att nästa bebis som kommer kanske är vår. Jag har en känsla av att vi får en pojke. Det är inte förrän nu jag har gissat kön, jag har liksom inte haft någon känsla tidigare.
Jag har försökt få kontakt med bm idag angående influensavaccin. Jag skulle egentligen ha fått vaccinationen genom jobbet, men de hann inte dra igång med det innan jag slutade...så nu undrar jag hur jag ska göra. Det är ju rekommenderat att gravida tar vaccin, anledningen till att jag tvekar är just att det är (eller kan vara) nära förlossning och jag ofta blir risig med feber av vaccinationer. Det känns inte tilltalande att dra på sig det om det skulle vara så att förlossningen startar...Samtidigt kan det ju vara ganska lång tid kvar om jag går över tiden...hur som helst, så får jag inte tag i bm så jag får väl fortsätta mina försök i eftermiddag.
14 dagar kvar till bf idag, det känns så spännande. Läskigt, men spännande. Jag känner att jag har förberett mig mentalt så mycket jag kan, sedan har jag förstått att det blir aldrig som man tror eller har förberett sig på i alla fall. Jag har läst Gudrun Abascals böcker "Att föda" och "Att möta förlossningssmärtan", tittat på alla avsnitt av "En unge i minuten" och försökt träna mig mentalt på att "hänga med". Jag har givetvis också skrivit ett förlossningsbrev där jag noga har uttryckt min oro och mina önskemål. Det är svårt att ha önskemål när det är första barnet och det inte finns något att jämföra med, men jag känner mig nöjd med det jag har skrivit, jag har verkligen inte försökt "mörka" mina katastroftankar utan istället bett om hjälp med att begränsa dem under förlossningen.
I övrigt mår jag nog ganska bra. Eller, jag mår nog jättebra med tanke på hur långt gången jag är och hur förskonad jag har varit hittills. Jag är mycket illamående, mer nu än vad jag var i början av graviditeten. Jag har svårt att äta varm mat till lunch, helst vill jag bara ha filmjölk med lite socker och kanel. På kvällarna går det lättare att äta mat, så ett mål "riktig" mat blir det i alla fall per dag. Bm sa att det inte är så mycket att göra mer än att äta det som går och att det kan ha att göra med att bebisen trycker på magsäck och tarmar (kanske inte direkt raketforskning att anta en sådan teori tänker jag).
Det här var en uppdatering med lite blandad kompott...hoppas på att bli lite bättre på att uppdatera nu när jag mest bara tar det lugnt hemma.
Må så gott så länge!
Publicerad 2014-10-30 14:54:29 i Allmänt
Jag försöker lösa problem jag har med att publicera inlägg från iPaden, hoppas på att det funkar snart!
Publicerad 2014-10-21 21:39:12 i Allmänt
En dag kvar till vecka 38 och jag är knockad. Det är min sista arbetsvecka, men efter en dryg vecka med mellan tre till fyra timmars sömn per natt och väckarklockan på 4.30 gick musten ur mig idag. Jag har de senaste dagarna också haft samma problem som i somras, att jag "läcker något" och inte har vetat om det är flytningar, fostervatten eller kiss. I morse gick jag upp när klockan ringde och tog mig på något sätt till bussen. Men eftersom det tar ett par timmar totalt för mig att ta mig till eller från jobbet så kändes det olustigt att åka iväg och jag bestämde mig för att lyssna på min magkänsla och vände hemåt igen. Jag pratade med förlossningen som inte trodde att det var någon fara utan bad mig kolla om en binda blev genomblöt under förmiddagen. Det blev den som tur var inte, så jag hoppas att de har rätt i att det då är flytningar. Väldigt obehagligt är det ändå, det känns som att det rinner längs med benen (och ibland gör det det också). I vilket fall har jag passat på att sova idag. Jag har sovit i princip hela dagen i omgångar. Mycket av min oro kommer i kombination med trötthet, så nu känns allting lite bättre och jag ska alldeles strax sova igen. Jag har verkligen varit helt slut och det känns som att graviditeten nu har slagit till med all sin kraft. Både härligt och jobbigt. Michelingubbekänslan är nog det som är mest jobbigt. Imorgon står klockan på 5.15, det känns som sovmorgon i pendlarvärlden. På torsdag är det dags för besök hos bm så då har jag tagit semester för att slippa åka fram och tillbaka för att enbart jobba halvdag. Fredag är det sedan dags att lämna arbete och kollegor för en tid framöver. Vad konstigt overkligt det känns. Men fantastiskt, givetvis!
Publicerad 2014-10-16 21:24:59 i Allmänt
Fem dagar kvar att jobba. Sedan dröjer det förhoppningsvis inte jättelänge innan vi får träffa vår bebis. Någon vecka kan det i och för sig få dröja så jag hinner vila lite innan eldprovet. Jag förtränger förlossningen lite smått för att jag är så orolig för vad de där streptokockerna ska ställa till med, men jag har skrivit ett långt förlossningsbrev där jag uttryckt min oro och det känns lite skönt trots allt.
I övrigt är det en del saker jag längtar efter:
-först och främst BEBISEN såklart!
-osvullna fötter och händer som inte gör ont.
-att kunna ha en snygg jacka
-att kunna ha vanliga jeans
-att kissa typ fem gånger om dagen istället för som nu ungefär 500. Jäklar vad det trycker på.
-att ha träningsvärk och känna den där härliga tröttheten efter att man rört på sig. Över huvudtaget längtar jag efter att röra på mig obehindrat.
-barnvagnspromenader
-att få vara hemma, bara hemma!
Publicerad 2014-10-10 07:04:45 i Allmänt
Bilden är som vanligt inte tagen av en mästerfotograf, men kulan är där :) (v. 36 (35+1)).
Jag tror det var längesedan jag är så glad över att det är fredag som just idag! Trevlig helg på er!
Publicerad 2014-10-08 20:07:02 i Allmänt
Livet springer förbi liksom...Imorgon vecka 36 (35+0) och jag är tjock. Besöket hos bm i måndags gick bra, det verkar fint i kulan. Jag har svullna händer och fötter och fått lägga vigselringen åt sidan nu. Jag har svårt att sova om nätterna, är uppe och kissar och har svårt att hitta en skön ställning att sova i. Fortfarande är bebisen lugn om nätterna, så det är inte den som gör det sömnlöst för mig. Efter denna vecka har jag två veckor kvar att jobba, det känns både som en evighet och samtidigt väldigt kort.
Vi är inte riktigt klara med förberedelserna här hemma, men det allra viktigaste som babyskydd, säng och sängkläder och lite kläder är under kontroll. Overall och lite andra ytterkläder är det som fattas. Vagnen hoppas vi kommer senast om ett par veckor. Jösses vilken konstig tanke det är att vi verkligen väntar på en ny familjemedlem. Kanske borde jag ha vant mig vid tanken vid det här laget, men jag kommer nog inte tro på det förrän jag ser en levande bebis. Och vad jag har förstått är det svårt att förstå då också.
GBS:en då...Bm tyckte inte att jag behöver lämna en odling till. Själv står jag i valet och kvalet. Ska jag försöka stånga mig till en "sista" odling, eller ska jag försöka lita till bm:s bedömning? Hon menade att den sista odlingen var "helt ren" och att det var väldigt bra...jag tänker dock att eftersom det har en tendens att komma tillbaka kan ju läget vara annorlunda nu...mannen, som är lite lugnare än jag, tycker att jag nog ska kunna lita på barnmorskan...jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Någonstans vill jag ju också kunna lita på vården...men det är så svårt...
Publicerad 2014-09-22 20:04:50 i Allmänt
Jösses vilken fart det gick med den här gången...Idag hade jag ett brev från Hälsocentralen som väntade när jag kom hem. Enligt det svaret är jag just för tillfället gbs-fri. Hoppas hoppas att det fortsätter så. Nu försöker jag lägga upp taktiken inför framtiden, och tänker att det, om jag inte får ont eller svårt att kissa innan, vore läge att lämna en ny odling om ca tre veckor. Sedan är det inte så långt kvar tills bebisen får leta sig ut.
...men eftersom jag inte litar ett dyft på läkaren på hc måste jag nog kolla att bm har fått samma svar. Det kallas visst kontrollbehov.
